How it feels to be me

I do stand up all by my self.
Minnen stannar kvar, eller hur?
Blir man sårad så läker det inom några år, men ärren kommer alltid finnas kvar och påminna oss om händelserna, smärtan och det som var så bra förut.
Jag kommer ihåg alla skämt, alla skratt. Skrattade tills jag grät. Sen slutade allt med riktigt sorgsna tårar. Heartache is it's name. Det kan vara en riktig pain in the ass, göra ont som bara den. Men man är inte ledsen hela tiden, man kan titta på sina ärr och se tillbaka på det som var så bra, det som var äkta.
Det är det jag gör nu, Steffie Sofie Sundström. Jag saknar allt det där som vi faktist hade, det vi delade. Det som var så bra med dig.
Jag älskar dig din lilla snorunge! <3
Lögner är något jag inte tar lätt på, eftersom att jag så lätt fallit för dem i hopp om att det var det jag behövde, att det var den rena sanningen, vilket det i detta fallet inte var.
Se förbi sådär extrema saker är inget smart drag, vilket jag borde förstått, men jag vet bättre nu.
Vännen, du har visat dig vara bättre än det där. Bättre än lögnerna.
Jag hoppas att vi kan skärpa oss, inga fler lögner. Vara sådär bra vänner igen, bättre.

Jag knarkar, jag blir drogad på doften av Alex. Trots att det inte var många timmar sedan jag senast kände hans underbara hud mot min, hans andetag i mina öron, mot mitt skinn. Hans underbara fingrar inflätade i mina.
Alex. Du är allt, och lite till. Det absolut värdefullaste jag har, någonsin.<3