Ta mig hem

Vem säger till när man gått in i väggen?
Hur vet man när det tar stopp?
Hur backar man?
Vad gör man när lusten tar slut?
Får man lägga sig i sängen och sluta vilja?
Får man lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet och låtsas som om inget annat finns?

Jag skulle bra gärna vilja gå ut, utan att säga det till någon. Vara ute i ett par timmar, utan att någon vet..
Jag undrar hur många som gör det.. hur många fler än mig, som skulle vilja..
Önskar att jag kunde få säga allt till någon, men rädslan för förlust är enorm.
Jag undrar om folk skulle förstå då..


Jag vill dra täcket över mig och sova tills det där bra inträffar.. då skulle allt bli annorlunda..

Jag känner mig som en tom zombie. Det är fortfarande något som inte står rätt till.
Tomhetens ekande ljud skär i mitt hjärta.

Jag vill även säga till Julia att, jag finns här för dig. Vad som än händer.
Jag mår hemskt av att se dig som idag, jag vill att du ska sjunga, sådär fint som du gör med den underbara gåva till röst du har fått. Sjunga glatt, alla dagar. Och skratta, le, och vara så glad.
För Julia, jag älskar dig. Det är något speciellt med dig, vad det är vet jag inte, men det är något mellan oss, som håller mig bunden vid dig.

I must be dreaming this life away, in this world so cold.
Fortfarande, har jag inte bestämt mig för vad jag vill göra efter högstadiet, det börjar kännas som en extrem kris.
Tanken på att komma ifrån mina nuvarande vänner är fruktansvärt otäck och det knyter sig sådär hårt i magen. Jovisst, det finns alltid nya människor att knyta band med, men det är inte alltid att det är så lätt.
Brist på närhet, de två senaste veckorna har fått mig aningen avskärmad. Den känslan har jag dock haft längre än dessa två veckor, däremot har det utlöst avskärmningen.
Jag vill även passa på att säga att födelsedagar och ålder är totalt överskattat, då man inte har det bättre än vad man gör det till.
"Femton är sjukt kul :D", jovisst, som om. Är man deprimerad så är det inte lika kul, det är bara fördomar folk har.

Love
Fanny

Inspärrad i vardagens enformiga melodi, alltid samma tråkiga, beiga och gråa toner.
Lätt deprimerad på grund av ensamhet. Bristen på närhet gör mig sprucken och söndrig.
Alla materiella föremål runt omkring börjar bli nötta, tråkiga. Samma som varenda dag innan idag.
De små vardagliga misslyckanden som sker påverkar. Allt negativt suger sig fast vid mig, kryper in i mitt huvud och säger: "Ta åt dig. Ta åt dig för fadriken."
Det är otroligt hur mycket tårar och ilska, slag, som faktiskt kan finnas inom en människa. Särskilt en sådan liten människa som mig själv.
Jag har börjat tröttna på bilden av mig, den jag ser så ofta i spegeln. Trött på såväl det yttre som tankarna, det inre.
Allt går runt och runt och runt, tills det blir så uttjatat att det poppar upp någon ny tanke, känsla.
Slutsatserna börjar bli olika nu, det börjar bli bättre. All förändring inom är bra, just nu. För nu finns bara de destruktiva tankarna och känslorna där.

Den dagen jag finner en plats där jag kan vara precis mig själv utan att få en massa underliga, föraktande och granskande blickar, då kan jag känna mig fri. Jag skulle behöva skrika tills min luft tar slut, men det går inte. Inte här. Inte i min lilla by.

Jag har en enda önskan till er som bryr er om mig. Som jag bryr mig om. Ni vet vilka ni är.
Var er själva, var så bra som ni alltid är mot mig. Då är jag lyckligast. Då är jag den jag är.
Då är jag världens lyckligaste flicka.

Love
Fanny

Lättnad

Sitter i väntan på bussen, det känns bra.
Idag kommer bli en bra dag. Alex kommer, vilket gör en bra dag till en bättre dag!
<3<3<3

Jag älskar dig Alex, galet mycket. <3

Crush, crush, crush

Jag har ingen matlust. Jag har ingen alls. Blir illamående vid varje tanke på mat, ens om det är något jag tycker om.
Kräkningarna är tillbaks, inte så ofta, men ibland. Det känns som om min kropp vill göra allt för att bli av med överflödig vikt och fett. Annorlunda.
Jag undrar om jag har kommit in i något stadie av depression. Större delar av livet känns överflödiga, till ingen nytta och absolut onödiga.
Och det känns som om de få glädjeämnen jag har håller på att krympa, rymma iväg eller bara helt enkelt försvinna.
Madde har jag inte varit hos på två veckor, vilket känns jättedåligt eftersom att hon räknar med Eddas och min hjälp. Underbara, goa Madde som alltid gör en på bra humör. Ett glädjeämne.
Julia, Märta, Amanda, Linda. Skolans enda lycka. Två glädjeämnen.
Alex. Den som verkar vara livets enda mening, hur absurt och förvirrande det än låter. Jag kämpar för oss, kämpar med livets jävliga svängar. Tre glädjeämnen. <3
Jesper, storebror? Ja, den snälla storebroren jag aldrig fick. En av dem som alltid, alltid finns där och lyssnar, delar. En sådan bästa vän. Fyra glädjeämnen.
Jalle. Du. Du, lilla ponnyn, du har verkligen fått upp mina ögon för det verkliga livet. På din rygg, törs jag säga det, styr jag världen, vi styr den tillsammans, lilla gubben. Ridningen i övrigt, Albo ridklubb, är ett underbart, underbart ställe. Vänskapen. Allt. Fem glädjeämnen.
Musik, musik, musik, musik. Musik, mitt syre. Sex glädjeämnen.

Det finns en stor klump av saker, som gör att jag finns, vill finnas vidare. Vara.
En del av dem.
Tom på ord, mat, tankar, fyllning i allmänt. Borta.

How it feels to be me

I do stand up all by my self.
Minnen stannar kvar, eller hur?
Blir man sårad så läker det inom några år, men ärren kommer alltid finnas kvar och påminna oss om händelserna, smärtan och det som var så bra förut.
Jag kommer ihåg alla skämt, alla skratt. Skrattade tills jag grät. Sen slutade allt med riktigt sorgsna tårar. Heartache is it's name. Det kan vara en riktig pain in the ass, göra ont som bara den. Men man är inte ledsen hela tiden, man kan titta på sina ärr och se tillbaka på det som var så bra, det som var äkta.
Det är det jag gör nu, Steffie Sofie Sundström. Jag saknar allt det där som vi faktist hade, det vi delade. Det som var så bra med dig.
Jag älskar dig din lilla snorunge! <3
Lögner är något jag inte tar lätt på, eftersom att jag så lätt fallit för dem i hopp om att det var det jag behövde, att det var den rena sanningen, vilket det i detta fallet inte var.
Se förbi sådär extrema saker är inget smart drag, vilket jag borde förstått, men jag vet bättre nu.
Vännen, du har visat dig vara bättre än det där. Bättre än lögnerna.
Jag hoppas att vi kan skärpa oss, inga fler lögner. Vara sådär bra vänner igen, bättre.

Jag knarkar, jag blir drogad på doften av Alex. Trots att det inte var många timmar sedan jag senast kände hans underbara hud mot min, hans andetag i mina öron, mot mitt skinn. Hans underbara fingrar inflätade i mina.
Alex. Du är allt, och lite till. Det absolut värdefullaste jag har, någonsin.<3

Kroppen skakar hejdlöst och det gör ont i mig
Hjärtat slår hårt och jag får ingen luft
Jag vill ha min Alex. <3

Jag har ångest igen. Sitter och tänker tillbaks på gamla minnen och alla gamla svek.
Det är inte ens värt att tänka på, men ärren finns kvar för alltid.
Den största rädslan just nu är att bli lämnad, ensam kvar.
Jag har kommit underfund med varför jag fick ätstörningar också, men det har jag ingen lust att skriva ut här, eftersom att det är ett oerhört känsligt ämne.
Senaste tiden har varit en aning deprimerad, jag vet inte varför faktist.
Usch, jag orkar inte skriva mera, förlåt.

Nattinatti