Inspärrad i vardagens enformiga melodi, alltid samma tråkiga, beiga och gråa toner.
Lätt deprimerad på grund av ensamhet. Bristen på närhet gör mig sprucken och söndrig.
Alla materiella föremål runt omkring börjar bli nötta, tråkiga. Samma som varenda dag innan idag.
De små vardagliga misslyckanden som sker påverkar. Allt negativt suger sig fast vid mig, kryper in i mitt huvud och säger: "Ta åt dig. Ta åt dig för fadriken."
Det är otroligt hur mycket tårar och ilska, slag, som faktiskt kan finnas inom en människa. Särskilt en sådan liten människa som mig själv.
Jag har börjat tröttna på bilden av mig, den jag ser så ofta i spegeln. Trött på såväl det yttre som tankarna, det inre.
Allt går runt och runt och runt, tills det blir så uttjatat att det poppar upp någon ny tanke, känsla.
Slutsatserna börjar bli olika nu, det börjar bli bättre. All förändring inom är bra, just nu. För nu finns bara de destruktiva tankarna och känslorna där.

Den dagen jag finner en plats där jag kan vara precis mig själv utan att få en massa underliga, föraktande och granskande blickar, då kan jag känna mig fri. Jag skulle behöva skrika tills min luft tar slut, men det går inte. Inte här. Inte i min lilla by.

Jag har en enda önskan till er som bryr er om mig. Som jag bryr mig om. Ni vet vilka ni är.
Var er själva, var så bra som ni alltid är mot mig. Då är jag lyckligast. Då är jag den jag är.
Då är jag världens lyckligaste flicka.

Love
Fanny

Lättnad

Sitter i väntan på bussen, det känns bra.
Idag kommer bli en bra dag. Alex kommer, vilket gör en bra dag till en bättre dag!
<3<3<3

Jag älskar dig Alex, galet mycket. <3

Crush, crush, crush

Jag har ingen matlust. Jag har ingen alls. Blir illamående vid varje tanke på mat, ens om det är något jag tycker om.
Kräkningarna är tillbaks, inte så ofta, men ibland. Det känns som om min kropp vill göra allt för att bli av med överflödig vikt och fett. Annorlunda.
Jag undrar om jag har kommit in i något stadie av depression. Större delar av livet känns överflödiga, till ingen nytta och absolut onödiga.
Och det känns som om de få glädjeämnen jag har håller på att krympa, rymma iväg eller bara helt enkelt försvinna.
Madde har jag inte varit hos på två veckor, vilket känns jättedåligt eftersom att hon räknar med Eddas och min hjälp. Underbara, goa Madde som alltid gör en på bra humör. Ett glädjeämne.
Julia, Märta, Amanda, Linda. Skolans enda lycka. Två glädjeämnen.
Alex. Den som verkar vara livets enda mening, hur absurt och förvirrande det än låter. Jag kämpar för oss, kämpar med livets jävliga svängar. Tre glädjeämnen. <3
Jesper, storebror? Ja, den snälla storebroren jag aldrig fick. En av dem som alltid, alltid finns där och lyssnar, delar. En sådan bästa vän. Fyra glädjeämnen.
Jalle. Du. Du, lilla ponnyn, du har verkligen fått upp mina ögon för det verkliga livet. På din rygg, törs jag säga det, styr jag världen, vi styr den tillsammans, lilla gubben. Ridningen i övrigt, Albo ridklubb, är ett underbart, underbart ställe. Vänskapen. Allt. Fem glädjeämnen.
Musik, musik, musik, musik. Musik, mitt syre. Sex glädjeämnen.

Det finns en stor klump av saker, som gör att jag finns, vill finnas vidare. Vara.
En del av dem.
Tom på ord, mat, tankar, fyllning i allmänt. Borta.