Inspärrad i vardagens enformiga melodi, alltid samma tråkiga, beiga och gråa toner.
Lätt deprimerad på grund av ensamhet. Bristen på närhet gör mig sprucken och söndrig.
Alla materiella föremål runt omkring börjar bli nötta, tråkiga. Samma som varenda dag innan idag.
De små vardagliga misslyckanden som sker påverkar. Allt negativt suger sig fast vid mig, kryper in i mitt huvud och säger: "Ta åt dig. Ta åt dig för fadriken."
Det är otroligt hur mycket tårar och ilska, slag, som faktiskt kan finnas inom en människa. Särskilt en sådan liten människa som mig själv.
Jag har börjat tröttna på bilden av mig, den jag ser så ofta i spegeln. Trött på såväl det yttre som tankarna, det inre.
Allt går runt och runt och runt, tills det blir så uttjatat att det poppar upp någon ny tanke, känsla.
Slutsatserna börjar bli olika nu, det börjar bli bättre. All förändring inom är bra, just nu. För nu finns bara de destruktiva tankarna och känslorna där.

Den dagen jag finner en plats där jag kan vara precis mig själv utan att få en massa underliga, föraktande och granskande blickar, då kan jag känna mig fri. Jag skulle behöva skrika tills min luft tar slut, men det går inte. Inte här. Inte i min lilla by.

Jag har en enda önskan till er som bryr er om mig. Som jag bryr mig om. Ni vet vilka ni är.
Var er själva, var så bra som ni alltid är mot mig. Då är jag lyckligast. Då är jag den jag är.
Då är jag världens lyckligaste flicka.

Love
Fanny