Jag känner mig som en tom zombie. Det är fortfarande något som inte står rätt till.
Tomhetens ekande ljud skär i mitt hjärta.

Jag vill även säga till Julia att, jag finns här för dig. Vad som än händer.
Jag mår hemskt av att se dig som idag, jag vill att du ska sjunga, sådär fint som du gör med den underbara gåva till röst du har fått. Sjunga glatt, alla dagar. Och skratta, le, och vara så glad.
För Julia, jag älskar dig. Det är något speciellt med dig, vad det är vet jag inte, men det är något mellan oss, som håller mig bunden vid dig.

I must be dreaming this life away, in this world so cold.
Fortfarande, har jag inte bestämt mig för vad jag vill göra efter högstadiet, det börjar kännas som en extrem kris.
Tanken på att komma ifrån mina nuvarande vänner är fruktansvärt otäck och det knyter sig sådär hårt i magen. Jovisst, det finns alltid nya människor att knyta band med, men det är inte alltid att det är så lätt.
Brist på närhet, de två senaste veckorna har fått mig aningen avskärmad. Den känslan har jag dock haft längre än dessa två veckor, däremot har det utlöst avskärmningen.
Jag vill även passa på att säga att födelsedagar och ålder är totalt överskattat, då man inte har det bättre än vad man gör det till.
"Femton är sjukt kul :D", jovisst, som om. Är man deprimerad så är det inte lika kul, det är bara fördomar folk har.

Love
Fanny